Mangoträd och andra faror
Minnesanteckningarnas bok
Introduktion: Indianerna som upptäckte Columbus
Mangoträd och andra faror
På äventyr där pepparn växer
Mötet med riktiga vilda västern
Mot träskmarker och myggiga berg
Med amerikaner på Turks & Caicos
Middle Caicos
Oyapockfloden, åter i Franska Guyana
Har han blivit totalt galen?
Utflykt längs floden
Grottor och vinodlare
Sociala luncher för grottforskare
Ordnade villkor på Martinique
Fotografier tagna av undertecknad förutom pirayan (från mamutnet),
karta över Franska Guyana (Ulsnes) och porträtt (G. Mazière, B. Carlson).
©Sofia Kahl, oktober 2015
Introduktion- Indianerna som upptäckte Columbus
Innan européerna började kolonisera den amerikanska kontinenten, med start 1492, levde det indianfolk,
s.k. amerindianer, inte bara på det amerikanska fastlandet utan även på de Karibiska öarna. Spanjorerna kallade de indiangrupper som försvarade sig ifrån att tillfångatas, för krigiska och kannibaler. Det gav upphov till namnet kariber som gav öarna deras namn. Amerindianerna kom från Venezuelas flodstränder och hade intagit öarna under olika migrationsvågor. Runt 100 e Kr. var nästan alla öar bebodda av jordbrukare som kom med en och samma tradition av keramik. Senare utvecklades lokala traditioner som idag hjälper oss med datering och att tyda kontaktnät samt kulturella enheter.
Amerindianerna har lämnat efter sig boplatser, hällristningar, grottmålningar, verktyg och smycken i flinta och snäckskal men det man oftast hittar i jorden är keramik. De vanligaste områden man finner boplatser på är strategiska platåer längs med kusten, där man har uppsikt över havet.
Inventeringar av framför allt hällristningar sker mer i tropisk skog eller på åkrar. Jorden i dessa områden har en härlig doft av fukt, den är lika påtaglig och angenäm som hudens efter en dag av sol och salta vindar.
En resa till Karibien associeras ofta med paradislika vyer av vita stränder och klart turkost vatten. Den bjuder också på upplevelser för alla kroppens sinnen. Där finns doften av fuktig jord och salt vatten. Munnen vattnas inför indiska och kreolska rätter kryddade med habanero och lime, solmogna frukter och smakrik rom. Ögonen bländas lika mycket av solens starka strålar som av alla färrggranna tyger och människor. Öronen bedövas av
zoukmusik och gläds av att lyssna på inlevelsefulla och livliga samtal på kreol.
Allt detta, och mycket mer, längtar jag tillbaka till när jag tänker på Karibien.
Mangoträd och andra faror
Jag studerade Karibisk arkeologi, med inriktning stensristningar, på Sorbonne i Paris. Till min doktorsavhandling hade jag avgränsat mitt geografiska studieområde till fyra näraliggande öar med samma geologi och därför samma förutsättningar för folket som bosatte sig där. Fanns det några markanta skillnader mellan öarna vad gällde figurer i olika naturförhållanden, kompositioner, inristningsteknik eller andra faktorer? Vad kunde man dra för slutsatser? Jag behövde en fältinventering på de fyra öarna för att samla material.
Att anlända som arkeolog för ett grävjobb eller inventering är att kasta sig in i det inre av naturens alla former; djungel, strand, mangroveträsk...
När man som student betalar allt själv blir det inte ett lyxigt hotell och paraplydrinkar som för många andra Karibienfarare, utan en kontakt med befolkningen, små B & B och lokala transportmedel. Eftersom jag skulle resa ensam frågade jag en god vän, Minna, om hon ville följa med till öarna. Det gjorde hon gärna för hon ville ha semester och jag behövde hjälp i fält.
Grenada är den sydligaste vulkaniska ö i den karibiska båge som sträcker sig från Venezuela till Florida. Minna och jag hade redan klarat av arbetet på St Lucia och St Vincent och nu låg Grenada på tur. Vi tog oss runt på skrangliga bussar, långa ensliga stigar och in i småbyar. Vi dokumenterade hällristningar längs floder och bananplantage, på privata tomter, i tropisk skog och bland fruktträd.
Det finns en mängd olika mangosorter; röda och gula, runda och avlånga. Min favorit är den gula, söta som var den vanligaste längs våra promenadvägar mot nya hällristningsområden. En av de största farorna, förutom bussfärderna, kan vara att en härligt mogen mangofrukt råkar lossna från sin gren precis i rätt tid för att träffa huvudet på den passerande. Oftast hörde eller såg man en mango falla just före eller efter vår passage. Minna och jag tyckte alltid det var så märkligt men samtidigt tur att de aldrig föll på oss. Det skulle dock inte vara hela världen att få en mango i huvudet om man jämför det med känslan av en förtjusande, underbar dag när man på vägen till jobbet plockar sin eftermiddagsfrukt från ett träd, passerar vattenfall eller ser ett gäng flamingos som flyger i formkonstellation långt över huvudet. I den arbetsmiljön kan man relativt lätt utveckla en euforisk känsla av välmående.
Vad som kan vara värre, vad gäller mango, är Mowgli-effekten; att alla mango i samma träd faller ner samtidigt som någon befinner sig under, men det har ännu inte hänt varken Minna eller mig.
Minna, som figurerade som min trogna assistent, hade stor respekt för sin arbetsledare. Hon tyckte det var särskilt trevligt när jag föreslog en avkopplande dag på en vacker sandstrand, någon gång då och då. När det började bli dags för henne att åka hem hade vi spenderat lite väl mycket tid med strand och bad och jag behövde verkligen en sista dag i fält med hennes hjälp. Ristningarna var på norra delen av ön och vi var i St. George's, huvudstaden i söder, och behövde då ta oss norrut med buss. Minna såg väldigt nervös ut när vi satt i bussen och väntade på avgång. Hon tyckte, precis som jag, inte särskilt mycket om de slingriga livsfarliga vägarna med stup ner mot havet, då pulsen steg för varje brant vi klarade oss ur utan vare sig bil möte (d.v.s. krock) eller annan olycka. Med undrande blickar och timida antydanden visade hon att hon var lite rädd, att hon
helst ville slippa åka buss en dag till. Jag var verkligen tvungen att få jobbet gjort men det slutade med att jag gav med mig och det blev en sista ledig dag tillsammans. Jag ville självklart inte heller råka ut för en bilolycka eller orsaka min väninna någon skada. Det blev en avkopplande dag som vi ägnade åt varandra och njöt och skrattade åt våra upplevelser på Grenada, St Vincent och St Lucia. En fin avslutning på Minnnas semester.
Efter hon åkt hem fortsatte jag dock mitt jobb på egen hand. Sista veckan på resan samlades alla mina kollegor till en internationell konferens i karibisk arkeologi, som sker på en av öarna vartannat år. Där byter vi tankar och teorier, metoder och nya upptäckter och har väldigt mycket intressanta diskussioner och underhållande kvällar.
För att återgå till mangon kan det vara ganska trevligt att frukten faller utan att man behöver gå ut och plocka den! Ett år bodde jag och det holländskfranska arkeologiska teamet som jag ingick i på Guadeloupe, i ett hus med en stor altan. Huset befann sig i en liten backe där ett mangoträd stod som herre på täppan. När vi satt ute på kvällen och smuttade på ett glas rom och tecknade dagens artefakter, så kunde vi få den trevliga påhälsningen av en mango som rullade ned och lade sig vid fötterna. Det var bara att avnjuta. Men man får akta sig för mango-frossa, då gäller det att ha en klase bananer, eller några guavafrukter, nära till hands för att skapa balans i magen.
På äventyr där pepparen växer
Franska Guyana är en av de tre franska län som befinner sig outre-mer d.v.s. på andra sida Atlanten. Öarna Guadeloupe och Martinique är de två andra. I Frankrike är Franska Guyana den sista utposten i landet. Det var under en konferens på Guadeloupe som jag mötte den ansvarige arkeologen, Mr. M, stationerad i Cayenne, Franska Guyana. Landet är fortfarande relativt outforskat eftersom det består till 90 % av svårgenomtränglig djungel. Den självsäkre arkeologen som var allmänt ogillad av kollegor hade av franska staten skickats, bokstavligt talat, dit pepparn växer, d.v.s. till Cayenne. Han trivdes dock väldigt bra där, trots att han såg en pytonorm mitt i en korsning i centrum under sin första dag i staden. Han var väldigt rädd för de flesta kryp visade det sig senare. På konferensen där vi möttes sökte han studenter som kunde tänka sig komma några veckor till Franska Guyana för en utgrävning nedanför en enorm hällristning uppe på ett berg, la Montagne Favard. Äventyrlig som jag var och med fötterna redan i hällristningsforskningen tackade jag ja till erbjudandet och begav mig från Guadeloupe till Cayenne med höga förväntningar och kände mig lyckligt lottad. Flygbiljett, mat och logi betalt, perfekt lösning för en fattig student som hade en enorm lust att resa och utforska nya horisonter.
Mötet med riktiga vilda västern
Efter en presentation på kontoret i Cayenne fick jag en guide första dagen. A, en student som jobbade på en arkeologiuppsats, var minst sagt glad att komma ut lite. Vi fick låna en stadsjeep och A skjutsade mig runt
i staden och visade mig stränderna strax utanför. Jag lyste säkert av förväntan och vartefter mer och mer av häpnad. Efter bara någon timme på vägarna fick vi ett oväntat möte. En kayman kom ut ur buskarna,
helt lugnt gick den över gatan just framför bilen. Jag trodde inte mina ögon!! En krokodil på gatan -går det, finns det?!... Märkvärdigt nog krälade han sig in bakom en stor sten. När vi tittade efter den såg vi att stenen bar en ristad figur. Jo faktiskt, figuren föreställde en krokodil. Bara efter en halv dag tyckte jag upplevelserna hade överträffat mer än jag hade kunnat drömma om i min vildaste fantasi och mer skulle det bli. Min guide och jag blev fort goda vänner och hängde ihop så ofta vi fick tillfälle. Vi behövde båda någon att ventilera med om alla intryck och märkliga saker som hände mest hela tiden.
Jag hade några dagar ledigt i Cayenne före avfärd mot grävningslokalen så jag läste på om landets arkeologi och bekantade mig med staden. Cayenne var för mig en mycket märklig stad. På varje gata fanns det mängder av affärer som sålde hängmattor. Jag förstod så småningom att om man ville ge sig ut i naturen, dvs djungeln, så tog man med sig en hängmatta. Istället för de övernattningsstugor vi har längs fjällederna fanns här pålar med krokar där man hängde upp sin bädd. Campingar på landsbygden hade ofta en stor tom byggnad där bara den anordningen fanns, en sovsal där man kanske stannade upp några nätter på sina vandringar i djungeln. Något annat som fascinerade mig i Cayenne var en viss typ av människor. Det var äventyrslystna män som såg ut som cowboys. Franska Guyana hade tjänat som tillflyktsort för många som ville undvika civilisationen av olika skäl och de begav sig ut på äventyr för att söka guld. De hade spenderat åratal ute i djungeln. Ibland dök de upp i Cayenne, bland annat för att sälja skinn. En dag såg jag två ormskinnsförsäljare som bar den tunga, flera meter långa, döda ormkroppen i en säck emellan sig. Äventyrarna var iklädda läderhattar, skinnbyxor och cowboyboots. De hade långa, solblekta skägg och fårade, solbrända ansikten och inte helt snygga tandrader. Ögonen lyste ofta isblå och man undrade vad de hade kunnat skåda under åratal utanför samhället. Jag såg några stycken av dessa män samlade runt ett bord när jag var ute på lunch med mina kollegor. De satt och åt lunch som vilka vanliga människor som helst. När jag mötte deras blickar blev jag fängslad av dem och yr som om jag plötsligt spelade med i en långfilm från 20-talet. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen tid och stiga rakt in i en westernfilm när vi gick igenom de svängande saloondörrarna till lunchrestaurangen!
Mot träskmarker och myggiga berg
Dagen för avfärden till utgrävningsplatsen kom. Vi var ett gäng studenter från olika länder som slöt upp för att bege oss 75 km SÖ om Cayenne rakt in i tropiskt klimat och vildvuxen regnskog. Mr M. hade anlitat två män som skulle gå framför och bakom oss upp mot utgrävningsplatsen med gevär i hand. Vi blev lite fundersamma över de dragna vapnen och undrade om de skulle skydda oss alla om vi mötte något vilt djur. Vad fanns det här? Pantrar, leoparder?? Männen riktade vapnen mot trädkronorna. De spanade efter totalt livsfarliga ormar som var det absolut farligaste och värsta vi skulle kunna tänkas möta. Ormarna befann sig ofta uppe i träden och kunde hoppa ner på folk som passerade. Männen som bar vapnen tillhörde befolkningen Saramacca från Surinam, landet väster om Franska Guyana. Saramacca hade byggt upp en by på franska sidan om gränsen. Där fanns täta rader av hus i trä och plåt, trånga gränder och ett myller av människor. Efter några förfågningar vid caféer och hus med vidöppna dörrar hittade vi de två männen som Mr M. ville anlita som arbetare och tjäna som våra väktare ute i djungeln. Mr M. hittade förvånansvärt lätt i de här gränderna och verkade vara ett känt ansikte bland invånarna.
Vi hade parkerat våran van vid vägslutet och blev glatt överraskade när vi började våran vandring in i skogen. Vi passerade genom ett lättgånget, svalt område iform av bambuskog med porlande bäckar dit solens strålar nådde och såg fåglar i alla regnbågens färger. Ormar såg vi inga i levande tillstånd men värre och mycket mer påtagligt var det svarta moln av myggor som omgav oss då vi började den branta stigingen mot bergets topp. En klättring på ca en halvtimme. Det visade sig att det var omöjligt att gå eller stanna upp och pusta ut för då blev man anfallen av tusentals aggressiva och hungriga myggor. Vi försökte skydda oss med myggspray, myggdeo, spiraler och genom att bränna ett visst träd som skulle hålla dem på avstånd. Men de var ordentligt ettriga och brydde sig inte om alla olika försök. Det var en lättnad att nå bambuskogen vid dagens slut.
Grävning var rätt kämpig och vi hittade inte många keramikskärvor men blev desto mer myggbitna och sjuka... De djur vi påträffade var vildsvin och skrikande apor och en enormt stor råtta som gömt sig under presenningen som täckte material och militära lunchlådor.
Vi bodde på ett hotell/camping några km från la Montagne Favard där vi jobbade. Hotellets ägare var mycket omaka. Kvinnan var blond, blek, kortväxt och fåordig medan mannen var den sanna äventyraren med stor och solbränd, fårad hy, tatueringar som en kåkfarare och ständigt med en ny skrämmande historia som utspelats i näraliggande område. Bland annat kommer jag ihåg historien om en man som fått ett träd över sig i djungeln och blev uppäten av myror... Inget man skulle vilja uppleva. Själv brukade ägaren visa sin fru vart han skulle bege sig genom att snurra på en gaffel och gå åt det hållet gaffeln visade. Sedan var han borta ett antal dagar, veckor eller månader. Madame verkade ganska härdad och brydde sig inte om att lyssna när han kom igång.
Mannen, i fråga, erbjöd oss alla att åka och fiska i träskfloden Kaw och besöka närmaste by. Det lät trevligt som omväxling till den tuffa grävningen, även om man var lite rädd för att vara en hel dag i hans sällskap. Vi hade inte behövt oroa oss, det blev en fantastisk, minnesvärd dag i fläktande vind utan mygg. Byn Kaw visade sig vara en riktig spökby, som om alla husen övergivits på en och samma gång. Det var hus i olika färger och gamla målade skyltar för barberare och kaféer. Bara några enstaka människor stod i skuggan av sina hus. Däremot var fiskelyckan mer tursam i träsket; vi fångade fiskar på löpande band. Det visade sig vara pirayor som hamnade sprattlandes i vår båt och jag blev den som fick sätta kniven i dem. De andra tyckte synd om fiskarna men fortsatte att ta upp en efter en. Väl hemma på ”campingen” tog vi ett glas rom och grillade pirayan över öppen eld, och åt den som tilltugg. Smaken var bra men känslan av att äta en riktigt farlig fisk var lite kuslig.
Under en senare expedition simmade jag lugnt runt i en flod utan minsta tanke på att pirayorna levde i den och är nu glad att jag inte hade blodiga sår på benen. (De hade just ärrat sig. Skärsåren fick jag när jag var ute på promenad i taggig buskvegetation och hade optimistiskt klätt mig
i shorts!).
Min nya vän A och jag fick inte dela rum mer än en natt. De andra kunde inte sova p.g.a. våra skrattattacker. Allt vi upplevde under dagarna och irritationen över vår knepiga chef, behövde ventileras och vi gjorde det genom långa skrattsalvor. Det var först roligt men skrattet satte sig snart
i vrångstrupen. Jag hade nämligen drabbats av en enorm klåda i baken. Det var svårt att obemärkt stå och klia sig i baken hela dagarna. Jag trodde först det var myggbett men det var mycket, mycket värre. Till slut berättade man för mig att jag fått puces d'agouti, alltså loppor av en
stor marsvinsliknande varelse. Marsvinen drar genom skogarna och lämnar sina loppor på grenar och i gräs. Dessa loppor hoppade sedan upp på mig. Precis som fästingar. Lopporna sökte sig vanligtvis upp till midjan och stannade där, sa man till mig, men det krävdes en salva från apotek för att få bort dem helt. Chefen åkte iväg en dag för ett ärende i Cayenne och jag hoppades att han skulle påminnas av mina jämna plågor och införskaffa salvan men det hade han av en händelse glömt bort. Midjan var nu redan anträffad, armarna togs i bruk, mage, hals och till slut ansikte blev munsbitar, hela huden var knottrig. Det var en fruktansvärd klåda, jag rev och klöste mig själv utan att det gick över. En annan av tjejerna hade också lyckats få loppor. Hon låg några dagar efter mig i schemat och såg med fasa på mig varje morgon till frukosten och tänkte på hur hon snart
skulle se ut. Innan grävningen var över hade jag loppor, massor av myggbett och halsfluss. När vi kom tillbaka till Cayenne stod farbror doktorn först på önskelistan. Doktorn undrade varför i herrans namn jag varit i det vildvuxna området Kaw... Ja, man måste ju leva upp till sin äventyrlystna natur och jag är glad att jag gjorde det. Men just då var jag bara så lycklig att vara tillbaka i civilisationen, känna lukten av kliniskt rent sjukhus
och få medicin.
Jag blev efter rapportskrivning erbjuden ett kortare kontrakt som inventerare längs Oyapockfloden som bildar naturlig gräns till Brasilien. Men det är en helt annan historia.
Med amerikaner på Turks & Caicos
-”Kan inte. Jag åker till Bahamas då, för jobb” sa jag exalterad till mina vänner där vi satt på ett café vid Bastiljen i Paris och planerade nästa gång vi skulle gå på bio tillsammans. Jag hade inte hunnit berätta om resplanen under kvällen men vännerna var idel öra för att höra vad som var på gång. Det lät, tyckte jag själv, som om jag skulle göra mig märkvärdig men det var helt sant. Eller näst intill, egentligen var det inte Bahamas utan till den engelska ögruppen Turks & Caicos, som ligger lite längre söderut. Huvudön är Grand Turk och det var dit
resan gick.
Jag hade under mina studier börjat ta kontakt med arkeologer som jobbade på olika öar i Karibien för att få chansen att vara med på grävningar. Jag hade äntligen fått ett positivt svar från Mr. B. som jobbade på Turks & Caicos och var en mycket duktig och omtyckt amerikan. Vi hade aldrig träffats så jag reste än en gång mot okända människor och platser. Efter flera flygbyten var ett sexsitsigt plan, dit mitt bagage faktiskt fortfarande
var med mig, den sista etappen på resan. Piloten var ung och blond och visade sig vara Stockholmare. Lite otippat möte på en för mig helt okänd ö. Vi anlände till en liten flygplats i den svarta natten, som låg tom förutom några taxichaufförer som stod och rökte och tittade på oss sex som kom ut ur planet. Jag hade stämt möte med Mr. B. men han var inte där. Efter en kort väntan frågade jag en taxichaufför om han visste var arkeologerna bodde och visst gjorde han det. Så jag anlände till huset där hela teamet var samlat. De ansvariga och jag skulle bo i ett hus vid havet.
I kvällsmörkret såg man inte vattnet men man kunde höra vågornas brus, känna sältan i munnen, kvällen var ljum och jag fylldes av en känsla av lycka. Jag hade hittat rätt och var glad och spänd över min lilla expedition. Det skulle bli en av de bästa och trevligaste grävningarna jag varit på. Bara att äta frukost på altanen och se öppet hav med valar som ibland visade sig var en bra start på dagen. Grävdagarna i stekhet sol avslutades med en rompunch där vi beskådade solnedgången i horisonten och spelade domino. Det var helt fantastiskt.
Vi fick besök på grävningen av en lång och ståtlig gammal gråblond dam, iförd kolonialhjälm och flanellskjorta. Kvinnan var Grand Turks museums chef och norska, förövrigt känd för att vara rätt vresig och otrevlig men denna gång hade hon hört talas om att en svensk student fanns med i laget och var mycket vänlig mot mig. Jag blev inbjuden till hennes hem, vilket de andra aldrig hade blivit, och serverades kaffe på altanen med enormt
vacker vy. Tomten låg på en platå med utsikt över havet och var full med alla slags rosor, tropiska blommor och träd.
Kvinnan hade lite problem med språket efter många år på ön och jag som har svårt att förstå norska i vanliga fall, tappade hela tiden bort mig i samtalet. För att kunna installera sig på Grand Turk krävs att man har en stor förmögenhet och det hade norskans man, numera avliden, haft. Dagen efter min visit hos henne kom hon till grävningen endast för att ge mig museets olika t-shirtar och jag kände mig lätt generad inför de övriga arkeologerna som inte fick välja utan var tvungna att köpa dem på museet i stan.
På museet fanns den enda dittills funna amerindianska kanoten i Karibien. Vi var på ständig jakt efter fler träföremål och gjorde undervattensprover i en bukt invid utgrävningsplatsen. Vi dök i vattnet genom en 2x2 m stor hägnad i stål och fumlade i leran. Det närmaste vi kom träföremål var en träplugg med bränd botten. Den skulle undersökas vidare. Vattenarkeologin var annars ett attraktivt jobb, särskilt för de fina amerikanska flickorna som var mest intresserade av att bli solbrända. De ville alltid gå ner till bukten iklädda minimala bikinis. De stannade uppe på kanten på hägnaden och jag tror inte det blev många dyk ner i gyttjan!
Middle Caicos
Den andra resan i området gick till Middle Caicos, den största men minst bebodda av Caicos öar. Jag hade blivit anlitad som assistent till Mr. B. och var glad att bli avlönad för ovanlighetens skull. Även denna gång anlände jag ensam och lite senare än de andra. När jag gick av planet stod öns enda taxibil vid flygfältet och väntade på mig i spöregnet. Det var ett kärt återseende av mina nya vänner, Mr. B och hans assistent C.
Vi hade blivit ombedda att ta med oss bärbara duschar för det fanns inget vatten i huset. Under dagen hängde våra duschar i träden vid stranden och fick på så sätt varmt vatten till eftermiddagen. Givetvis går alltid något på tok och denna gång fick jag ryggskott stående under duschen.
Det var i denna halvresta ställning jag var fast i några dagar.
Precis rätt position för att stå i sållen så det var ju helt ok.
Turks & Caicos är kalkstenöar med låg vegetation och mycket lite odlingar. All mat köptes in från USA, både frukt och pulverförpackningar av bland annat svenska köttbullar. Dessutom flögs maten bara in till Grand Turk så från Middle Caicos fick man ta båt eller flyg för att gå och handla. Det som fanns lokalt i stor mängd var ”conch” (Strombus gigas), en havssnäcka som vi avsmakade på restaurang, tillrädd på alla möjliga
sätt och vis. Annars fanns det inte mycket på ön. Två kvinnor lagade kvällsmaten till oss: chicken wings med ris och ärtor eller chicken wings med ärtor och ris. Sedan var det bara ett sitta och titta på stjärnorna på himlen, berätta historier och ha det bra.
Oyapockfloden, åter i Franska Guyana
Arkeologikontorets enda tekniker och jag hade tilldelats ett arbete vid Oyapockfloden. Vi var båda glada att komma ifrån Cayenne och chefen, Mr. M, en längre tid. Vid floden skulle det byggas ett vattenkraftverk som skulle dränka alla flodstrandens arkeologiska lämningar. Vi skulle göra en utredning och rita av spår som vi hittade. Man måste flyga till Oyapock. Under min vistelse i Franska Guyana fanns bara en större väg, Route nationale 1, nummer 2 var under uppbyggnad. Alla andra vägar var luftburna, regnskogen gjorde den stora landytan ogenomtränglig. Endast med indianernas kanoter kunde man färdas in i landet. Dagen för avfärd blev inte riktigt som beräknat. Teknikern hade sagt upp sig.
Vi vissta alla att chefen trakasserade honom och han var deprimerad. Jag kunde givetvis inte åka ensam utan Mr. M. hoppade in som ersättare. Jag kom alltså inte ifrån honom utan skulle äta och jobba med honom, dessutom, visade det sig, sova i samma bungalow flera nätter i rad. Varför sa teknikern upp sig just nu?
Hur skulle detta gå?
Regionens huvudstad Saint-Georges-de l’Oyapock liknade ännu en westernfilm. Det var dammiga, tysta gator och trähusen hade saloondörrar till barerna. Jag väntade bara på att få se kvinnor i hucklen och långa kjolar men det uteblev. Vi hyrde en jeep och anlände så småningom till en liten restaurang vid den guppiga vägens slut. Här smakade jag den fridlysta havssköldpaddan för första och enda gången i mitt liv.
Oyapock gränsar till Brasilien och många indianer och brasilianer rörde sig och jobbade på båda sidor om gränsen. Detta blev en resa jag sent kommer att glömma, den var fylld av både fasa och lycka. Mr. M. var fasan och allt annat jag upplevde var erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Här kommer två episoder.
Har han blivit totalt galen?
Jag låg och sov under mitt myggnät och vaknade av att Monsieur M. gick av och an i rummet med en tänd ficklampa och stirrade på golvet. Jag undrade först om han gick i sömnen men märkte snart att han var fylld av ren och skär rädsla. Han hade sett en av de farligaste spindlar som finns, inne i vårt rum. Den var röd och hårig, ca 2 dm lång och kraftigt byggd. Chefen kom på den briljanta idén att täcka den med en stor och tung plastbunke och placerade den i badrummet. Jag somnade snabbt om, men på morgonen under mitt toalettbesök såg jag en plastburk som sakta förflyttade sig över golvet och rätt var det var lyfte den sig och en spindel tittade ut och begav sig därifrån. Mr. M. blev vettskrämd och sprang ut och hämtade några
brasilianska byggarbetare som nog undrade vad han gastade om på franska. De kom till huset och såg spindeln, tog en kvast och sopade ut den hur huset. Och så var det inte mer med det. De brydde sig inte vidare om vi skulle få besök av spindeln igen eftersom den bara hamnat någon meter utanför huset.
Utflykt längs floden
En dag skulle expeditionen fortsätta längs floden för att registrera slipstenar där indianer filat sina stenverktyg. En man vi träffat på hade lovat att ta oss runt i sin pirog. Vi började med att åka över till Brasilen och titta på hur pirogerna, de långa kanoterna, byggdes. Kanotträdet var fällt och låg vågrätt. Urgröpningsarbetet hade
påbörjats med yxa och eldning. Tekniken och verktygen visade på den långa tradition som båtbyggare haft
i urminnes tider.
Vi fortsatte uppströms. Vår kanotist hade lovat att ordna med lunch på vägen och när vi närmade oss en lugn vik gick han gick ut i floden, kastade ut ett nät och drog upp en stor plattfisk. Han var nöjd med sitt byte och
väl i land hämtade han några grenar i skogen och satte ihop dem till en grill vid strandkanten. Vi satte oss
i skuggan och betraktade scenen som utspelades framför oss. Vår kanotman tillredde en liten sås
på vitlök, salt, lime, olja och habanero som avnjöts med den färska, nygrillade fisken. Han hade också haft den goda smaken att ta med en flaska rom som passade utmärkt till maten. Det var precis som det verkar; en helt fantastisk måltid. Jag strosade runt lite på måfå och letade arkologiska lämningar. Det hände att några
turkosa fjärilar i megastort format följde mig längs vägen. Jag befann mig i solen, längs flodstranden, på väg till jobbet och åtföljd av de vackraste morphofjärilar jag sett, har jag redan nämnt ordet eufori?
Grottor och vinodlare
Mina första år i Frankrike studerade jag i Toulouse, den rosa staden. På fredagar hade vi Jean Clottes som lärare, den store franske ”rock art” kännaren med stor internationell renommé. Han inspirerade alla studenter och gjorde att jag ville fördjupa mig i stenkonst. Många år senare var vi båda kallade till en UNESCO-konferens på Guadeloupe som internationella experter. Det var en ära att benämnas med samma titel som den store gurun.
När jag flyttade till Paris tog jag kontakt med Mr. Clottes för få tips om något arkeologiskt team som jobbade med stenkonst, där jag kunde lära mig arbetet i praktiken. Han gav mig namnet på en av hans närmaste medarbetare och hon var villig att ta in mig i hennes grupp. Det var Clottes förtjänst som rekommenderade mig, och därför jag var lyckligt lottad för det stod många studenter i kö för att få delta i grottforskning.
Grävningen och dokumentationen var förlagda i en paleolitisk grotta i Bourgogne med grottmålningar som var 27-30 000 år gamla.
När dagen var kommen tog jag tåget från Paris, som vanligt glatt ovetande om vad som väntade mig. Utanför tågstationen stod Mme D. och Mr. F. och vi kastade oss in i en liten ljusgrön Citroên 2CV från 60-talet. Vi var bortbjudna på middag så vi hade lite bråttom.
Paret var två original. Hon var lång, hade stort rött krulligt hår, bullrigt pratsam, nära till skratt men samtidigt en sann auktoritär. Mannen såg ut som en liten tomte, kort med stort vitt skägg och till sättet lite mer tystlåten. De pratade på högljutt och skrattade under bilturen. Det visade sig att vi var bjudna till en vinodlare och hans fru och skulle bara åka och hämta min blivande rumskompis; studenten Sophie. Vi blev genast kallade ”sophie
bicéphale” d.v.s. tvehövdade Sofior. Under bilturen till vinodlarens gård pratade alla i munnen på varandra och berättade lite om paret vi skulle till. Väl framme blev jag presenterad som svensk student, vilket fick mannen att granska mig uppifrån och ner. Han associerade informationen till svenska frigjorda blondiner och ledde hela kvällen in konversationen på sex. Hur han och hans fru hade samlag på stolar med mera. Jag kände mig totalt
bortkommen, generad och var dessutom helt ointresserad av att samtala om sex med vilt främmande människor. Ville bara åka hem till Paris. Madamen i huset verkade inte ha några invändningar mot att deras intima liv blev offentligt. Jag var lättad när vi kom därifrån, men det blev en anekdot som berättades
vitt och brett av Mme D. som skrattade gott åt kvällens fars. Det visade sig bli samma sorts prat varje gång vi träffade paret och jag försökte ständigt hålla mig borta från vinodlaren. Nja, förutom när vi fick bra pris på hans goda Irancy-viner förstås, han hade bland annat ett grått sådant som var utsökt.
Sociala luncher för grottforskare
Förutom att gräva och dokumentera grottmålningar åt vi timslånga luncher. Varje måltid var en riktig gourmet-upplevelse. De två ledarna var mycket intresserade av matlagning och gjorde fantastiska maträtter både till lunch och middag. Det kunde vara lite tungt att fortsätta jobba efter ett tretimmars långt matuppehåll. Det kunde se ut så här; vi började med att ladda vinkaraffen från tunnan utanför huset. Den fylldes på flera gånger under
lunchens gång. Samtidigt som maten tillreddes intogs den lokala primören av vitt vin med några hårda korvskivor som snacks. Väl till bords började vi med paté, bröd och rödvin. Som varmrätt exempelvis marockansk kycklinggryta kryddad med saffran, följt av grönsallad och ostar. Sedan en frukt eller yogurt och avslutningsvis kaffe med chokladbit.
Eftersom vi var många och pratglada drog det ut ordentligt på tiden. Ibland hade vi också inbjudna gäster på lunch vilket inte gjorde saken bättre. Men så jobbade vi också till åtta på kvällarna om det inte var middag hos grannar, vinodlare eller greven som ägde grottområdet. Den senare var nog över 80 år och var helt övertygad om att vi var släkt. Han var nämligen viking... Och vad svarar man på det? Varje år samma visa.
En av oss studenter var anorektiker och satt i en svår sits under alla bjudningar och sociala
middagar. Det kan ju uppfattas oartigt att inte äta, eller bara småsmaka, det som bjuds. Hon var alltid tvungen att hitta på någon bortförklaring och följde slutligen inte med. I och med att måltiderna tog upp en stor del av vår tid var det riktigt svårt för henne. I grottan jobbade vi i rätt åtsmitande overaller som vi hade svårt att dra på oss igen efter lunchen. Sedan intog vi vågrät position på långa brädor där vi grävde resten av dagen. Det hände aldrig att vi somnade men man låg och jäste rätt bra.
Ordnade villkor på Martinique
Efter St Lucia, Grenada och St Vincent hade jag en ö kvar innan jag färdigsamlat materialet
till min avhandling; Martinique. Jag hade rest både ensam och med Minna och nu kunde jag ta med mig Sophie.
Martinique är ett franskt län och det krävs tillstånd och statlig finansiering för att utöva arkeologi i Frankrike. Efter lång väntan på tillståndet kom det tillslut tillsammans med en bra summa pengar. Det kändes lyxigt att ha möjligheten till filmrullar och allt annat material som behövdes utan att räkna varenda krona. Jag hade lovat Sophie att få följa med om pengarna räckte och det gjorde dem. I utbyte skulle hon vara min chaufför och medarbetare. Sophie och jag arbetade bra tillsammans och vi hyrde en bil för att kunna ta oss runt.
Den alltid glada och positiva Sophie blev som förbytt framför ratten, svordomarna haglade och hon förbannade sig över trafikanterna på ön. Jag skulle själv aldrig våga köra bil där.
En av dokumenterinsplatserna låg inne i ett mangroveträsk med träd, så kallade "fromagers", med långa rötter som reste sig ur träsket. Vissa platser hade varit använda för voodooutövning, pilar var markerade för att visa vägen dit. Det var verkligen en mystisk miljö. Träsket vaktades av en aggressiv tjur som var fastkedjad någonstans i marken. Men hur får man reda på hur lång kedjan är? Varken Sophie eller jag trodde att vi skulle komma förbi tjuren men tog en ordentlig omväg i hög vegetation där vi nästan gick vilse innan vi hittade ner mot träsket och hittade hällristningarna.
Men det gick till slut fint ändå, vi gjorde vårt jobb, fick all teknisk hjälp av kulturdepartementet och hade en trevlig resa. Jag hade nu samlat mitt material och skulle kunna iordningställa det och börja skriva.
Det blev den första avhandlingen på karibisk arkeologi i Frankrike!
